Huru betydlig mängden af dessa djur måste derföre vara, kan man lätt föreställa sig. 200 hushåll bebo, t. e. Jokmoks Församling i Luleå Lappmark, hos hvilka omkring 30,000 äldre och yngre Renar skötas. Desse föda sig större delen om sommaren emellan Snöbergen i fjällen, och om Vintrarna i skoglandet, der också många, hela året, beständigt förblifva.
Från medlet af Juni till det af Oktober, ger Renen en kraftig och födande mjölk åt sin ägare. Den har nästan utseende af grädda och närmar sig i smaken till Getmjölk, fastän något starkare. Så länge frosten icke ännu infunnit sig, mjölkas korna 2 gånger dagligen. Under frodigaste betestiden lemnar hvar ko 1 à 2 qvarter om dagen, eller hälften morgon och afton, och äger den fetma, att 1½ marks ost erhålles från en kanna. Äfven smör kan deraf tillredas, ehuru det sker sällan. Det blir till färgen hvitt som snö. Hjernan undantagen[1], använder Lappen alla inre delar af Renen i sin matredning: köttet, bloden, talgen, tungan, lefvern, lungorna, mergen, tarmarne och huden under klöfvarne. Slagten sker mest vid Jultiden, då Renen är fetast och skinnet felfriare; om våren deremot sämre och ärrfullt. På eget sätt beredt utgör det Lappens säng och hela vinterbeklädning, och det af kalvarne, slagtade eller sjelfdöda, brukas, såsom de bästa och mjukaste, till underkläder, i ställe för Linne, okändt för Lappen. Den täta hårsidan som qvarlemnas på ämnen till öfverplagg, utehåller eller åtminstone mildrar den ytterliga grad af köld som herrskar vid denna ända af verlden. Till klädernas förfärdigande äro Renens Senor det tjenligaste medel, då desse, torkade i solen, fördelas i de finaste trådar hvilka tvinnas mot kindbenet. Af benen tillskapas skedar, och blåsan tjenar stundom som brännvinsflaska och som förvaringskärl för vissa blandningar af mjölk och grönsaker. Hornen endast bortkastas i högar, fastän de fordom offrades
- ↑ Den brukas likväl till Smörja på Renskinnen, för att göra hål mindre märkbara efter beredningen.
Gustaf I år 1533 utsände 10 Renar till Preussen. I slutet af 1800:talet fördes 4 sådane från Sverige till Danzig, äfven som flere till Berlin under K. Fredrik I:s tid, och i sednare åren både till Österrike, Baiern, Spanien och Skottland. Oaktadt all den möda man allestädes gifvit sig om dessa främlingars bibehållande, har likväl utgången icke svarat deremot, emedan djuren merendels vantrifvits, eller deras förökande icke kunnat befordras.
