Hoppa till innehållet

Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

N:O 57.

SVART HUGG-ORM.

COLUBER Prester. Bose. På Fr. Dipsade, Vipére noire. På T. Schwartze Otter.

Hela kroppen är svart utan fläckar. Kindkanten och läpparne äro hvitspräcklige.

Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. I. 3. p. 1091. Faun. Sv. p. 104. Cl. 3. Amphibia. Ord. 2. Serpentes. — Retz. Faun. Sv. p. 293. Laurent. Syn. p. 99. t. 4. f. 1. p. 188. — Link i Voigts Magaz. 12. p. 295. Bechstein Uebers. von La Cépède Amphib. 3 —   — Sturm Deutschl. Faun. 4. Heft.




Om Naturen sparsammare smyckat en del af sina alster, bär likväl deras sammansättning allestädes fullkomlighetens stämpel, och det fula är stundom icke mindre beundransvärdt än skönheten. En i inbildningen grundad farhåga har gifvit Amfibierna i allmänhet obehagliga tillmälen. Sjelfva uttrycket af formen hos dem är merendels lika utmärkt som rysligt; äfven då de finnas prydde med lysande färger, föreställer man sig något osäkert, misstänkt och vidrigt i deras rörelser och blickar.

Härtill kommer en viss oangenäm lukt, den somlige utdunsta; den kalla nakna kroppen, det hväsande ljudet, den ofta tröga och släpande gången — alla rimliga orsaker tili aflägsnande från sådana föremål, än mindre underligt, när ett hos dem förmodadt gift fullkomnar den vedervilja de flesta menniskor hysa för dem. Och må hända, är det äfven en af de visa inrättningarne i Naturen, en varnande anledning att icke oförsigtigt nalkas den möjliga faran.

Bland flockarne af de med ryggknotor försedda djur, finner Naturforskaren väl inga lättare skiljemärken än i den som innefattar Ormarne. — Utan lemmar, liksom Fiskarne, äga de i stället för dessas gälar, verkliga lungor för andedrägten. De sakna emedlertid bröstben och ögonlock, hvilka deremot finnas hos de öfriga. Vid första anblicken röjes föga olikhet i Ormarnes skepnad, men deras yta visar genast en märkvärdig åtskillnad dem emellan. Betäckningen af huden är antingen öfverallt likformig, eller som hos andra, under buk och stjert af olika förhållande, hvilket liksom utstakar inom sjelfva flocken en naturlig gräns, bekräftad genom äfvenså vigtiga skiljaktighe-