Hoppa till innehållet

Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
48
SVART HUGG-ORM.

ter i organisationen af käkarne. Desse särskilt danade hos de förre, kunna icke så vidgas som de sednares, hvilka, af annan beskaffenhet, ge deras ägare förmåga, att svälja kroppar vida större än tleras egen, alldeles omöjligt för de förstnämde, som dessutom sakna de andres dubbla tandrader, och de dem ofta tillhörande, rörliga och ihåliga gift-tänder. Redan vid historien om den allmänna Hugg-ormen är så väl detta som anatomien af Ormarne i korthet anfördt. Vi önska nu, att näst före detaljen af en annan art, än en gång fästa uppmärksamheten vid den egenskap, som gör så många af dess likar fruktansvärde.

Gift-tänderne äro, hos de Ormar hvilka äga dem, liksom analoga med Betarne hos de däggande djuren, å ömse sidor af öfra käken nedtill omgifne med ett päronformigt giftgömme och en långrund körtel, hvarur dess flytande innehåll, pressadt under hugget, löper från roten af den ihåliga tanden, såsom i en kanal, ut genom dess vid sidan öppna spets. Flere smärre tänder upptäckas också hos någre, kring basen af den större, hvilka, i händelse af dennas förlust, äro lika vådlige. Det är emedlertid genom förstörande af dessa mord-redskap, som de i Orienten öfverallt sedde gycklare kunna, åtminstone till en viss tid, utan fara handtera de fruktansvärdaste af dessa odjur.

Sjelfva gift-vätskan, som en Fontana, Coste m. fl. så noggrant undersökt, visar intet tecken till syra eller Alkali, blandar sig lätt med vatten eller sprit, är till färgen blekgul eller hvitaktig, såsom flytande något klibbig, men torkad får den likhet af gult harts, som mörknar med tiden och blir svårlöstare. Den äger ingen lukt, ingen smak, om icke liksom något felaktig, ofta utan minsta retelse på tungan; ibland åter så skarp, att äfven orsaka stelhet och känslolöshet. I mindre mängd nedsväljd, är följden deraf ingen. Men i synnerhet ingjuten i blodrören eller inympad i ett sår, är dess verkan grym, i mån efter dess ursprung från olika Orm-slag, äfven efter skiljaktighet i ålder, årstiden, och i synnerhet himmelsstrecket.

Någre ha föreställt sig denna åverkan såsom blott mekanisk af tänderna, eller som ett slags retning på hud och nerver; men äfven utan våld bibragt, visar giftet samma symtomer. Saliven är ock lika litet orsaken som djurets utomordentligt beska galla, utan det beror ensamt af den