Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
50
SVART HUGG-ORM.

riket. Braminerne betjena sig af ett slags piller, i hvilka Arsenik är en vigtig beståndsdel. Araberne ha trott sig finna deras räddning i sjelfva den fienden som skadat dem, medelst förtärande af honom rå med tillsats af salmiak. Hvitlök är eljest deras allmännaste medel, hvaraf de krossa några klyftor mellan tänderna, utsuga derpå såret, och breda sedan deröfver den med saliven blandade löken. Det är alltid deras psyller, som häruti biträda dem, och hvilka med tillhjelp af vidskepliga upptåg och under pladdrandet af något ställe ur Koran, utöfva deras otillräckliga konst.

Och huru många föregifna antidoter för Ormbett veta icke Norra Amerikas Indianer att omtala. Mer än ett halft hundrade medel ur vextriket äro af resande efter deras sägner antecknade, fastän kunnigare personer hafva yppat tvifvelsmål mot säkerheten af deras användande. Vi lemna dem således i deras värde, äfvensom uppgifterna af forntidens Läkare, bland hvilka Celsus och Galenus må här till namnen anföras. Framför allt annat prisade den sednare sin Teriak ända till skyarne.

Utvertes brukade medel, såsom underbindningar, starka scarifikationer, ingnidande af kaustikt alkali i såret och dettas brännande med glödhett jern, hafva, om de tidigt blifvit använde, och med invertes passande ämnen förenade, stundom visat önskad verkan. Fontana, som kanhända gjort de mesta försöken, fann ett utspädt kaustikt alkali, både in- och utvertes tillämpadt, af största nytta. Andre ge den färska bomoljan ett stort loford, och icke mindre åt Eau de Luce till några droppar intaget, hvarjemte det ristade såret bör dermed fuktas och förbindas.




Den allmännaste Hugg-ormen i Norden är Coluber Berus, hvars märkvärdigheter redan i början af detta verk blifvit samlade och anförde. En annan, icke mindre sällsam än utmärkt art af samma slägte, är i sin ordning nu. vårt föremål.

Svarta Hugg-ormen träffas i gamla skogar af Rikets medlersta Provinser, säsom i Småland, der man känner honom under namn af Bosen. Han är likväl mycket sällsyntare hos oss än C. Berus, kanske mindre så i Tyskland, der han i norra delen (Meklenburg &c.) förekommer, törhända, ock i Böhmen och Österrike. Men den