Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


as

MÄRD.

tam Mård , säsom ett icke mindre upplysande ån interessant bidrag Lill detta djurets naturalhistorie.

»Han pick fritt i huset och talte ingen fångenskap. Då hsn en gäng öfverraskades efter stölden af en Rapphönsstek, rymde han sin väg, oaktadt ingen hård medfart. Omsider igenfans han långt bort på ett tak, der några barn, hans gamla bekanta , sökte honom. Knappt hörde han deras röst förrän hsn nedkom, hoppade från den enas axlar till den andras, slekte dem, och liksom i en yrsel af glädje gaf sia tillfredsställelse tillkänna.«.

  • >Han viste ganska väl när spisnings-timmen nalkades,

och insläppt i matsalen, syntes h.in känna värdet af denna ynnest. Under det han genast lopp ikring rummet, helsade ban först på en Mops, sin särdeles vän, och slekte hans ögon «

»Likt en hund lydde han den som kallade honom. Uppsläppt på bordet, hoppade ban från ett fat till ett annat, och besökte sedan hvar och en af gästeine, som han till helsning först stekte, liksom för att få tillstånd att välja något på hans tallrik; med tassen tog han det valda, och, uppåt det genast, och gjorde en liten kullbytta till betel. ning. Ingen mat misshagade honom; mjukt bröd, nötter, frukter, ost, kött, fisk, äfven grönsaker och ibland annat, mycket gerna rabarber, allt kunde förtäras; likväl voro mjölkrätter, grädds, choklad och sockerbakelsa mest i smaken. Russin voro också bland dtdicerne, och med ögonen artigt fästade på gifvaven samt med lifliga åtbörder yitrade hsn sin glädje då något skänktes honom. — Ofta säg man Mopsen taga maten ur munnen på honom , or.h hin. tillät det. Han iäpjade då han drack, och badade sig med mycket nöje efter många krumsprång kring kärlet, hvari han doppade först en fot, så en annan, skakade den, och hoppade hundrade gånger fram och tillbaka,«

»Fastän kattorna klöste honom, var han ändå icke deras fiende och hämnades aldrig. Med en af dem var han mer förtrogen och lekte med honom; men ailiid voro haas rörelser vigare och angenämare än kattens «

»Liksom Räfven, gick han stänHigi med näs*n i vädret. Inkommen i ett rum käfldö liaa genast oin det var tniiäui-