Hoppa till innehållet

Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
88
MÅRD.

tam Mård, såsom ett icke mindre upplysande än interessant bidrag Lill detta djurets naturalhistorie.

»Han gick fritt i huset och tålte ingen fångenskap. Då han en gång öfverraskades efter stölden af en Rapphönsstek, rymde han sin väg, oaktadt ingen hård medfart. Omsider igenfans han långt bort på ett tak, der några barn, hans gamla bekanta, sökte honom. Knappt hörde han deras röst förrän han nedkom, hoppade från den enas axlar till den andras, slekte dem, och liksom i en yrsel af glädje gaf sin tillfredsställelse tillkänna.«.

»Han viste ganska väl när spisnings-timmen nalkades, och insläppt i matsalen, syntes han känna värdet af denna ynnest. Under det han genast lopp ikring rummet, helsade han först på en Mops, sin särdeles vän, och slekte hans ögon.«

»Likt en hund lydde han den som kallade honom. Uppsläppt på bordet, hoppade han från ett fat till ett annat, och besökte sedan hvar och en af gästerne, som han till helsning först slekte, liksom för att få tillstånd att välja något på hans tallrik; med tassen tog han det valda, och, uppåt det genast, och gjorde en liten kullbytta till betalning. Ingen mat misshagade honom; mjukt bröd, nötter, frukter, ost, kött, fisk, äfven grönsaker och ibland annat, mycket gerna rabarber, allt kunde förtäras; likväl voro mjölkrätter, grädda, choklad och sockerbakelse mest i smaken. Russin voro också bland delicerne, och med ögonen artigt fästade på gifvaren samt med lifliga åtbörder yitrade han sin glädje då något skänktes honom. — Ofta såg man Mopsen taga maten ur munnen på honom, och han tillät det. Han läpjade då han drack, och badade sig med mycket nöje efter många krumsprång kring kärlet, hvari han doppade först en fot, så en annan, skakade den, och hoppade hundrade gånger fram och tillbaka.«

»Fastän kattorna klöste honom, var han ändå icke deras fiende och hämnades aldrig. Med en af dem var han mer förtrogen och lekte med honom; men alltid voro hans rörelser vigare och angenämare än kattens.«

»Liksom Räfven, gick han ständigt med näsan i vädret. Inkommen i ett rum kände han genast om det var en främ-