Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


93

ASPJNG.

nom. En i Småland boende Naturforskare griper öfven en Äsping af smärre slaget på sina ägor, och i klofve hemför honom lefvande. Lagd på Spiseln i rummet, förblef han der så fängslad i flera dagar, men gaf sig alltid tillkänna genom rörelser och hväsande, då någon inkom; och när man äfven på afstånd .härmade honom, fördubblade ban alltid sitt svar, till tecken af argltet och hämndlystnad.

På de trakter, der Äspingen är känd, anses han för gåtlik» farlig, och de sår han händelsevis kunde göra, dödliga. Efter bettet svullnar delen genast, blir röd och fläckig, hvarjemte den odrägligaste ångest infinner sig, som slutas med lifvets förlust , om ej en desto tidigare hjelp meltankommer. I Småland brukar folket på landtbygden, att i olycksfatl »f ormbelt nedgvafva t. ex. den sårade foten, för att, som de mena, hålla giftet tillbaka; eller, om skadan skett i någon tå , i ögonblicket afhugga den. Kan Ormen dödas, krossa de Och lägga honom på såret. Hvad säkrare medel bettäffar, må det åberopas, som under de löna Ormarnes historia blifvit anfördt. Till råga på olyckan, saknat dock merendels tjenliga räddningsämnen vid elt så kräfvande ögonblick. I Norige användes elt medel, som må tillslut anföras : att benet eller foten förbindes genast med färsk Enbark, och belägges sedan med linne blött i sur mjölk , hvilket flera gånger förnyas. Härigenom bringas foten i svettning , och giftet utdrages. Huden affjällar sig efteråt , då kuren lyckligen aflupit *).

Tab. föresiäller en Asping i naturlig storlek, tecknad efter naturen.

En liten del af rygghuden särskilt sedd under synglaset.

■} Von JpheUa i Öfrers af Bomare Hist. Kat. 7, 54i.