Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


ÄSPING-. 97

Liksom ryggans grundfärg är förändringar underkastad, så är ork taggbandets, hvilket stundom ti aflas brunagiigt. Å ömse sidor är detta mera högvågigt , och ej så tydligt i ljust innefattadt, som på den vanliga Huggormen, för hvar» unge, eller högst afart, Äspingen blifvit af somlige utropad. Man finner dock i den hjertformiga Bäckens samt fjällens ställning på hufvudet och stjertens svarta ända , så osvikliga märken, att desse arter icke må vidare förblandas, ty fastän Ormarnes färger äro icke sällan till nuancerna olika, förblir dock teckningen gerna alltid hos arten densamma.

Äspingen är Nordens alster. I Sverige träffas han i de medlersta äfvensom i de sydligare landskapen, och således från Upland ända till Skåne. dorn Riket har man ig«nkänt honom i Pommern, Meklenburg och Noriges Tellemarken *). På sidländta och med Al och Vide beväxla ställen, väljer han framför andra sitt hemvist och tillhåll ; men synes öfver allt vara mindre talrik och alimän.

Hans egentliga hushållning nr icke känd. Såsom Huggormart förökar han sig utan tvifvel genom framfödande af lefvande ungar. I rörelserna och krälandet är han hastig som blixten, och det är en vanlig sägen, alt han af naturlig illska utmärker sig genom ryggfjällens resning och ett skarpt hväsande. Tvenne säkra exempel kanna på sitt sätt bevittna arten af djurets Jynne, På Gottland uptäcktes en sådan Orm händelsevis af landtfoiket på ett ställe; desse, förfärade af det ovanliga i utseendet af ormen, som med resta fjäll trotsade dem hvilka nalkades honom, inbillade sig att se en Orm med man, ihjelslogo och hembragte underdjuret till gårdens ägare som deruti igenkände en stor Äsping, och än förvarar ho märkliga åtskillnad , som utan tvifvel medför olikhet i djurens hushålBin t', föranledde Gray, Bonaterre , Hermann tu. 11 alt indela dem i trenne alägter: Vipera, med Gift-Tänder, och Co laber, som saknade dem, och begge uuderdeltes än vidare i arter med släta fjäll, och da med uphöjd reflla , o. i. t. Till hvilka äspingen kan foras, följer lätt häraf.

  • ) Härmed torde icke den arten hora förstas, som Muller i Prodr. Zool.

Dan. p. Jo3 kallar Colaber Aspis, åtminstone icke den som Ström ; beskrifningen öfver Sund mor Stift anfört under namn aT Gulfraning, ty denne skall äga blekrödt fläckar i kanten af Buksköldarne äfvensom vid bukenc sidor, hvilka fläckar saknas på Cliersea, och skall derjemte, som dec säges . i storleken tre gånger öfverträffa Aspingens. Kat. Hist. Sillsk. Skr. 1. a. s. Hvad Laurent! och andres Synonymer angår, sons vid C. chersea anföras > vill Linh utesluta dem.