Liksom ryggans grundfärg är förändringar underkastad, så är ock taggbandets, hvilket stundom träffas brunagtigt. Å ömse sidor är detta mera högvågigt, och ej så tydligt i ljust innefattadt, som på den vanliga Huggormen, för hvars unge, eller högst afart, Äspingen blifvit af somlige utropad. Man finner dock i den hjertformiga fläckens samt fjällens ställning på hufvudet och stjertens svarta ända , så osvikliga märken, att desse arter icke må vidare förblandas, ty fastän Ormarnes färger äro icke sällan till nuancerna olika, förblir dock teckningen gerna alltid hos arten densamma.
Äspingen är Nordens alster. I Sverige träffas han i de medlersta äfvensom i de sydligare landskapen, och således från Upland ända till Skåne. Utom Riket har man igenkänt honom i Pommern, Meklenburg och Noriges Tellemarken[1]. På sidländta och med Al och Vide beväxla ställen, väljer han framför andra sitt hemvist och tillhåll; men synes öfver allt vara mindre talrik och allmän.
Hans egentliga hushållning är icke känd. Såsom Huggormart förökar han sig utan tvifvel genom framfödande af lefvande ungar. I rörelserna och krälandet är han hastig som blixten, och det är en vanlig sägen, att han af naturlig illska utmärker sig genom ryggfjällens resning och ett skarpt hväsande. Tvenne säkra exempel kanna på sitt sätt bevittna arten af djurets lynne. På Gottland uptäcktes en sådan Orm händelsevis af landtfolket på ett ställe; desse, förfärade af det ovanliga i utseendet af ormen, som med resta fjäll trotsade dem hvilka nalkades honom, inbillade sig att se en Orm med man, ihjelslogo och hembragte underdjuret till gårdens ägare som deruti igenkände en stor Äsping, och än förvarar ho-
- ↑ Härmed torde icke den arten böra förstås, som Müller i Prodr. Zool. Dan. p. 303 kallar Coluber Aspis, åtminstone icke den som Ström i beskrifningen öfver Söndmör Stift anfört under namn af Gulfræning, ty denne skall äga blekröda fläckar i kanten af Buksköldarne äfvensom vid bukens sidor, hvilka fläckar saknas på Chersea, och skall derjemte, som det säges, i storleken tre gånger öfverträffa Äspingens. Nat. Hist. Sällsk. Skr. I. 2. s. Hvad Laurenti och andres Synonymer angår, som vid C. chersea anföras, vill Link utesluta dem.
märkliga åtskillnad, som utan tvifvel medför olikhet i djurens hushållning, föranledde Gray, Bonaterre, Hermann m. fl. att indela dem i tvenne slägter: Vipera, med Gift-Tänder, och Coluber, som saknade dem, och begge underdeltes än vidare i arter med släta fjäll, och de med uphöjd reffla, o. s. v. Till hvilka Äspingen kan föras, följer lätt häraf.
