Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


96

PL ÄDEH MtIS-SLAG TET.

vingarne icke kunna utbreda*. Är han åter i tillfälle att flyga, hvartill han är mycket skickligare, sträcker han först lina långa finger ifran sig och utspänner vinghuden; rättar sig sedan på fölterne, och slår med vingknotorna eller armbenen så starkt mot marken, att han hoppar upp och med vingarnes tillhjelp svingar sig i luften. Ibland torde det icke lyckas första gången, man efter Hera bemödanden tills ban kommer högt nog. Det gifvas väl andra så kallade flygande djur, såsom Ikornar, Makis m. il.; men dessa göra blott språng från träd till träd medelst den vidgade haden på sidorna emellan benen/ hvaremot Flädermusen flaxar hastigt och utan uppehåll, mycket likt Nattfjärilame. Äfven huden som omger svansen, tjenar honom att vända sig hvartåt han behagar, antingen att förfölja sitt rof, eller narrad af skenet eller något ljust föremål.

Flädermössens vanliga kost utgöres ef Nattflyn, Skatbaggar och andra Insekter, dem de under flygandet uppsnappa. Man märker detta lätt i orenlif-heten, som lik en tjock svart jordbädd kan finnas uti deras nästen. Men andra animaliska ämnen skrädas icke heller. Badslufvor och skorstenar, der kött och skinkor stundom rökas, blifva derföre icke sältan af dem besökte, men som obudne gäster erhålles de derifrån med kringsatta ruskor af tistel och törne.

Det Allmännaste tillhållet för dem , åtminstone på mindre varma trakter af jordrymden, äro Torn, Kyrkor, obebodda Hus, Bergklyftor, Grottor och dylika dystra ställen. Här siitn de orörlige dagen öfver, tills aftonskymningen nalkas, då de göra sina utfarter för fyllandet af behofven. Men nar mörkret infaller, skynda de åter till sina kryphål, för att icke råka i klorna på Uglorna, som också icke spara dem om de Öfverkommas.

Ehuru talrikt Slägtet är på Arter (helst man räknar icke mindre än tjugu särskilta blott af de egentliga Flädermössen), är deras hushållning visst icke fullkomligt k;ind. Det är en sägen ait Hanen och Honan lefva i sällskap, men om det händer under parningen, så Hnnas de dock oftare sedan åtskilde. Liitler såg 10- zo Honor af Vetpenilio lasiophorut tillsammans i ett håligt träd utan en enda Hane. Parnings sättet är ännu obekant, men Hunan blir, efter olika Arters natur, dräglig med en eller två ungar. Märkvärdigt må väl anses, att hos dem hos hvilka man finner blott ett enda foster, detta ligger alldeles på sidan, hvaremot, å den a adr a, bildas en lika upphöjning al inelfvor: