Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
96
FLÄDERMUS-SLÄGTET.

vingarne icke kunna utbredas. Är han åter i tillfälle att flyga, hvartill han är mycket skickligare, sträcker han först sina långa finger ifrån sig och utspänner vinghuden; rättar sig sedan på fötterne, och slår med vingknotorna eller armbenen så starkt mot marken, att han hoppar upp och med vingarnes tillhjelp svingar sig i luften. Ibland torde det icke lyckas första gången, man efter flera bemödanden tills han kommer högt nog. Det gifvas väl andra så kallade flygande djur, såsom Ikornar, Makis m. fl.; men dessa göra blott språng från träd till träd medelst den vidgade huden på sidorna emellan benen, hvaremot Flädermusen flaxar hastigt och utan uppehåll, mycket likt Nattfjärilarne. Äfven huden som omger svansen, tjenar honom att vända sig hvartåt han behagar, antingen att förfölja sitt rof, eller narrad af skenet eller något ljust föremål.

Flädermössens vanliga kost utgöres af Nattflyn, Skalbaggar och andra Insekter, dem de under flygandet uppsnappa. Man märker detta lätt i orenligheten, som lik en tjock svart jordbädd kan finnas uti deras nästen. Men andra animaliska ämnen skrädas icke heller. Badstufvor och skorstenar, der kött och skinkor stundom rökas, blifva derföre icke sällan af dem besökte, men som obudne gäster afhålles de derifrån med kringsatta ruskor af tistel och törne.

Det Allmännaste tillhållet för dem, åtminstone på mindre varma trakter af jordrymden, äro Torn, Kyrkor, obebodda Hus, Bergklyftor, Grottor och dylika dystra ställen. Här sitta de orörlige dagen öfver, tills aftonskymningen nalkas, då de göra sina utfarter för fyllandet af behofven. Men när mörkret infaller, skynda de åter till sina kryphål, för att icke råka i klorna på Uglorna, som också icke spara dem om de öfverkommes.

Ehuru talrikt Slägtet är på Arter (helst man räknar icke mindre än tjugu särskilta blott af de egentliga Flädermössen), är deras hushållning visst icke fullkomligt känd. Det är en sägen att Hanen och Honan lefva i sällskap, men om det händer under parningen, så finnas de dock oftare sedan åtskilde. Leisler såg 10—20 Honor af Vespertilio lasiophorus tillsammans i ett håligt träd utan en enda Hane. Parnings-sättet är ännu obekant, men Honan blir, efter olika Arters natur, dräglig med en eller två ungar. Märkvärdigt må väl anses, att hos dem hos hvilka man finner blott ett enda foster, detta ligger alldeles på sidan, hvaremot, å den andra, bildas en lika upphöjning al inelfvor-