64.
TOBIS.
AMMODYTES Tobianus. Linn. Sandål. På D. Sandgræling. Tobis. Tobiesen. På N. Sill. Sölvfisk. Sandsild. På T. Tubies. Sandaal. På E. Sand-Launce. På Holl. Sandspiring. På Grönl. Putsrotak.
Kroppen är silfverblänkande, blåagtig. Den undre käken något förlängd och spetsad.
Linn. Syst. Nat. ed, Gmel. I. 3. p. 1144. Faun. Suec. p. 109. Cl. 4. Pisces. Ord.5. Apodes. Linn. Skånska Res. s. 142. Öl. Res;. s. 87. — . Artedi Gen. p. 16. r. 1. sp. 55. — Retz. Faun. Su. p. 314. — Bloch Fisch. Deutschl. 2. s. 24. Tab. 75. f. 2. — Penn. Britt. Zool. 3. p. 156. — Fabr. Faun. Grönl, p. 141. — Olafs. & Påv. Isl. Res. p. 587. t X. f. 11-15. — Fischer Lifl. s. 114.
Så visst som det egna i skapnad och organisation
utmärker Fiskarne från andra Djurklasser, så synes ock det
förnämsta kännemärket bland de simmande flockar, som äro
med öppna gälar försedde, kunna hämtas af förhållandet
hos Bukfenorna. Dessa, hvilka de fleste äga, saknas
likväl hos den så kallade fotlösa flocken (Apodes), och det är
till denna som Sandålen hör.
Jemförd med sina slägtingar består Tobisens väsendtliga skillnad i dess hoptryckta, afsmalnande hufvud, och undre spetsigare käke, nålfina tänder ock 7-stråliga gälhinna, en trind ålformig kropp, hvarå fjällen äro ganska små och lätt affallande, samt stjertfenan skiljd från de öfriga.
Det var Artedi som först bestämde detta slägte såsom eget, hvilket von Linné och Gronovius äfven sedan antogo; likväl var Salvianus den förste bland Ichtyologerne, som omtalat Tobisen och äfven tecknat den, fastän lika så origtigt som sedermera Gessner, Aldrovand, Jonston, Ruysch och Willoughby, hvilka blott lånat en och samma afbild, utan vidare granskning. Sannare blef omsider den som Ray meddelte; dock må Kleins figurer anses förtjena företrädet.
Så rike vissa slägter verkligen äro på arter, så sparsamt är deras antal hos andra: Tobisens intygar det, ty ännu känner man blott en enda art.
Denna äger ett långlagdt hufvud, något sammantryckt vid sidorna, och smalare än bålen. Käkarne äro af olika längd: den undre är litet mer utdragen och hvassare än den öfre, hvarå läppen synes likasom dubbel. De inom
