Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


64.

TOBIS.

AMMODYTES Tobiands. Lihn. Sandal På D. Sand graling. Tobis. Tobiesen. På N. Sill, Sölefisk. Saml sild. På T. Inbies. Sandaal. På E. Sand-Launca,

På Holl. Sandspiring. På Grön!. Putsrotak.

Kroppen är silfverblänkande, bläagtig. Den undre Jzähen något förlängd och spetsad.

Linn. Sy.it. Flat. pd, Gmel. I. 5. p. ti44- Faun. Su*-e. p. iog, Cl. 4. 1'iicsv Ord.5. Apodrs. Linn. S kaniks Rea. S. 149. Öl. Kc;. 3. 87, — ,-^r. (ei/i Gen. p. 16. r. 1. sp. 55- — Retz. Faun. Sa. p. 314. — Bloch Fisch. Deutscfol. 1. j. i*. Tab. 75. f. a- — fenn. Britt. Zool. 3. p. 156. — .Faftr.

Faun. Grön!, p. 141. — Otofi. & Pdv. Isl. "Res. p. 587. u X. f. 11-15___

Fiiclier Lill. s. it4.

Oå visst som det egna i skapnad och organisation utmärker Fiskarne från andra Djurklasser, så synes ock det förnämsta kännemärket bland de simmande flockar, som äro med öppna gälar försedde, kunna hämtas af förhållandet hos Bukfenorna. Dessa, hvilka de fleste äga, saknas likväl hos den så kallade fotlösa Kocken (Apodes), och det är till denna som Sandalen hör.

Jemlörd med sina slägtingar består Tobisens väsendtliga skillnad i dess hoptryckta, afsmalnande hufvud, och undre spetsigare käke, ndljina länder ock 7-stråliga gälhinna, en irind ålformig kropp, hvarå fjällen äro ganska smit och lätt affallande, samt stjertfenan skiljd från do öfriga. Det var sirtedi som löist bestämde detta slägte såsom eget, hvilket von linne och Gronovius äfven sedan antogo; likväl var Sahdanus den förste bland Ichiyologerne, som omtalat Tobisen och äfven tecknat den, faslän lika så orig. ligt som sedermera Gessner, Aldrovand , Jonston, Ruysch och Willou^liby, hvilka blott lånat en och samma afbild, utan vitfare granskning. Sannare blef omsider den som Ray meddelte; dock må Kleins Kgurer anses förtjena föreirädet-

Så rik? vissa slägter verkligen äro på arter, sä sparsamt är deras antal hos andra: Tobisens iniygar det, ty anan känner man blott en enda art.

Denna äger ett långlagdt hufvud, något sammantryckt vid sidorna, och smalare än bålen. Käkarne ärc af olika Jängd : den undre är litet mer utdragen och hvassate an den öfre, hvatå läppen synes likasom dubbel. De inom