jemnas med en sax; samt ett slags epileptiska anfall, dem Bechstein säger sig hafva botat genom fågelns hastiga neddoppande i kallt vatten. Andre författare råda att afstympa spetsen af naglarna med en sax, och tvätta fötterna flera gånger i varmt hvitt vin, och om vintern gifva dem in en och annan droppe på socker. — Man har likväl exempel att Steglitsan i bur uthärdat ganska länge. Buffon och Bechstein anföra exempel på dem som uppnått 16, 18, ja till och med 23 år, hvilket dock måste vara ganska ovanligt. Likasom hos andra fåglar kan äfven hos denna färgen förändras, antingen till helt blek, eller mycket mörk, såsom följder af dess fångenskaps särskilta omständigheter, eller någon egen sjuklighet. Men äfven dessutom har man hos Steglitsan anmärkt ett ganska stort antal af olika artförändringar, som hos auktorerne finnas uppräknade[1] och af fågelfängare och liebhaber stundom blifvit mycket värderade. Hos oss förekomma sådana dock vetterligen icke i dess fria tillstånd, och dess batardförändringar böra ej med dessa förblandas.
Den liflighet och vighet som är Steglitsan så egen, hjelper henne oftast undan sina fienders anfall; likväl blir hon stundom deras rof, i synnerhet om vintern, då löfvens skygd saknas, och därframför andra, sparfhöken synes bortsnappa de mindre varsamma. En vida farligare fiende äga de i jägaren och fågelfängaren, som antingen med lockfågelns försåtliga stämma, eller med slagburar eller limstänger, hvarvid tistelhufvuden äro fästade, förstår att narra dem i sitt våld. Tiden för deras fångst är egentligen vintern, då deras näringsämnen äro inskränkta till färre frösorter.
| 1825. | Dn. |
- ↑ Till ex. hos Buffon, Brisson, Bechstein, m. fl.
