spetsighet nöja sig med mindre betydliga föremål. Också träffas Räkor och dylika kräk i hennes inre. Käkarnes längd och hvassa daning må emedlertid också kunna befordra hennes fördelar, men hvilka ännu äro oss obekanta. Torde hända tjena de henne som ett slags vapen mot talrika fiender, ibland hvilka Skälhundar, Torsk, Kabiljo, med flera räknas.
Längst tillbaka i forntiden ådrog sig Näbbgäddan deras uppmärksamhet, hvilka som vettenskapsidkare betraktade naturens mångfald. Athenæus och Oppianus beskrefvo den redan, men icke Aristoteles, som sednare Författare föregifvit, ehuru de behållit det namn (Ή Βέλόνή) han gifvit åt Hafsnålen (Syngnathus Typhle), ett fordom till Half-fiskarne hörande slägte.
Näbbgäddan finnes öfverallt i Oceanen, och uppehåller sig mest på djupet, derifrån den troppvis nalkas kusterna och deras grundare ställen, som det händer hos oss i vestra skärgården, från vårens början tilt midsommaren, för att der afbörda sig rommen. Vanligt är den Makrillens förebud och öfverenskommer äfven med honom i köttets beskaffenhet; men som torr och mager, äger den i allmänhet litet värde. Den fångas emedlertid på somliga orter med ett slags ljuster eller ett på en längre slang vidsatt jern, i skapnad af en griffel med många uddar af 6 tums längd. Detta sker under mörkaste natten af flera personer, af hvilka en främst i båten med bloss lockar gäddorna, som hoptals löpande efter skenet, blifva af de öfrige stötta med ljustren, så att, när fångsten lyckas, flera hundrade kunna på lika sätt tagas inom samma tid. I Holland brukas de allmänt till bete för andra fiskar, såsom vid Torskfångsten, för hvilket ändamål de skäras i stycken och dessa insaftade packas i kärl och om bord medföras. I Pommern och i trakten kring Östersjön förtäres denna fiskart likasom andra Gäddor; äfven rökes den som Sik och kokas sedan ihop med Markiska rofvor. På Italienska strandorter skall den också stekt ätas med saften af stekta pomeranser.
Ändteligen bör icke förbigås den sällsamma omständigheten, att Näbbgäddornas ben få under kokningen en hög grön färg, hvilken ovanliga egenskap ger många ett slags afsky för deras användande till föda, ehuru köttet för öfrigt är ganska hvitt. Det synes ock som denna grö-
