Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


5a

EÅNGTRÄDIG MANET.

ro en del af samma djurklass, sjelfvilligt rörlige, lefvande inom andra för dem bestämda kroppar, såsom sjelfva de fullkomligare djurens. Sädane äro Tarm-jnaikarne, hvilka, under det visse organer äro hos dem mer utmärkte, röja äfven ägandet af nerver, och "synas skilde från Maskkräken (Vermes) blott genom brist på de redskap, som hos dessa befordra vätskornas omlopp och respirationen. Andre äro omgifne af ett hårdt svepe och försedde med ett slag) inre organ för andedrägten, och med fötter som kunna indragas, såsom Sjöstjernorna och Sjöborrarne. (Echinodermes Cuv.} Andra, lika fria varelser, äga ert alldeles enkel sammansättning och sakna så väl det nämda orgAnet, som egenskapen att indraga fötterna, såsom Mancterne och Sjöstrfilarne. En annnn flock beslår af ett geléaktigt väsende, utan synbar organisation, och som utan åtskillnad i kön fortplantar sig genom skott (bourgeons,) likt vexterna med sina knoppar. Desse äro de så ryktbara Polyperne, efter hvilka Infusions-djuren och ändtligen da förstnämda eller egentlige Zoofyterne i naturlig ordning följa.

Men efter upprepandet af denna lista af vnrelser pä slutet af djurens rangordning, kastom åier blicken på Maneterne, eller som de ofta benämnas: Hafsnässlorna, Skapnaden (formen) af deras kropp, i hvilande tillstånd, liknar

  • • merendels segmentet af ett klot, hvars kullriga yta är slät,

och den plattare försedd med tentakel-lika strängar eller trådar. Hela väsendet, lika genomskinligt som geiéaktigt, förbytes nästan lill ett intet vid fuktighettrnas bortdunstande; färgade ränder utmärka dess inre, men rörelse af vätskor kan ej upptäckas. Likväl förete sig mot kanterna liksom, talrikare, kärl, kanske bihang till den rymd som mottager födämnet. För öfrigt är i form, storlek, färg, antal och förhållande af de delar som sitta under sjelfva kroppen äfven som lill dess undre yta och kanten — ofta en nog beiydande olikhet hos särskilta arter, och hvaraf Naturforskaren hämtar de kännemärken, hvarigenom arterne kunna bestämmas.

Maneterne kunna blott simma, och de görB det förträffligt genom en skiftvis förändring af kroppens form, mer eller mindre kullrig, eller medelst son-Isen i vattnet, utom hvilket de icke förmå att fortlijelpa sig, utan fastna och förgås, som det händer på stränderna vid hafsvattnets