Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
64
TUMLAREN.

densamma i lungorna. Deras tunga är mjuk utan benaktigt stöd, och öronen ha hvar sin yttre, ehuru fin, öppning bakom djurets ögon, och näsborrarne, som öppna sig på sjelfva hufvudskålen, leda tillika bakåt svalget. Äfven de inre delarnas daning bevisar icke mindre djurklassen: en hjerna, lika organiserad: en af pleura omgifven lunga; ett hjerta med sina begge kamrar och öron: en diafragma af muskulös sammansättning, att icke förtiga lefver, kröse, mjeltar och magar, och ändtligen urinblåsa och lifmoder.

Det är likväl ofelbart att, organerne äro liksom särskilt afpassade efter naturen af Hvalarnes oförändrade hemvist. Så är deras synförmåga inrättad efter det våta ställe som hyser dem, och efter den fuktiga och tjocka atmosfer, genom hvilken föremålen skola upptäckas. Ögonstenen (kristallen) är nästan sferisk som på fiskar, skälar och andra dykande djur, äfven vissa Vattenfåglar. Det yttre svepet som omger ögat (sclerotica) är fasE och hårdt, sammansatt af tydliga, hvita fibrer, hvilka förena sig med hornhinnan, i hvars väsende de intränga. Särskilte muskler bidraga för öfrigt till ögats rörelser, hvilka jemte organets läge, befordra dess ändamål att, oaktadt dess märkvärdiga litenhet, kunna öfverse hafvets gränslösa vidd. En 60 alnars Hval har icke större ögon än ett annat djur af 20 gånger mindre längd.

Hörselorganen är innesluten i ett ben, som i stället för att göra en del af hufvudskålen, fästes dervid genom egna ligamenter, och hänger liksom i ett slags hålighet. På detta sätt afskildt och omgifvit af mjuka delar, mildras, kanhända, häftigheten af de tillrusande ljuden, eljest alltför starka och orediga för en organ, som nästan ständigt befinner sig under ytan af en omätlig vattenmassa. En föga vid hörselgång slutar sig ock utåt genom en knappt märkbar öppning, hvarigenom örhinnan är skyddad för en döfvande åverkan af Hafsvattnets rörelser.

Att neka Hvalarne luktsinnet, vore kanske orätt, ehuru tle synes sakna utom annat, första nerfparet, hvilket hos alla med Ryggknotor försedda djur mottager luktens inflytande. Men att något liknande denna organ stundom, om ej alltid, förekommer, få vi genast vid Tumlaren anföra.

Till ernående af en fin och säker känsel synas medlen något ofullkomliga. Fingrarne (att vi så må kalla dem), fastän delte i många små ben, och hvilka hos somliga äfven ha leder, äro dock så förenade och betäckte med en