Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


T ORD MULE K. 5l

korta stjertpennor sätta honom i fara att stupa knllbytta, kan ined sin hals hvila på de äldres vingar, under det att han tillika efter förmåga nyttjar sina egna. Nedanför i vattnet är ytan täckt med en svärm af familjen, som varsamt mottager de unga fränderne, att de ej för hastigt nedfalla, och Jemna dem smSningom plats emellan sig. Det sker inom ganska kort tid, hvarefter de alla bortsimma. Först i Augusti ar den vanliga tiden. Gottlandsbonden har annars en sägen, att om man morgonen Larsmessodagen ser klippan betäckt med dessa fåglar, äro de innan aftonen för det året alldeles försvunne.

Ehuru efter utseendet dum och vingarna korta, är Torden hastig och snabb i flygten som en dufva, och dec är icke så lätt att med bössa, åtminstone icke framtill, fälla honom, fastän han icke flyger långt bort, utan efter en cirkelrund sväng återkommer, äfven om Hora skott lossas, men skriker under allt detta gällt och obehagligt. Besynnerligt är att, oaktadt sällskapslikheten dessa foglar emellan, om en Tord genom skott sårad skyndar tillbaka till nästet, hans fordna vänner gemensamt bemöda sig då att utkasta honom.

Som låren stå långt tillbaka på Alknrn.i som på kommen, är d.eras gäng rak och vacklande, hvarifrån det Norrska ordspråket härleder sjg: «H*n aer saa drucken som en Alk.» Och denna kapprakn ställning af kroppen, med den svarta kåpan och hvita u-nJerkläderne, samt krokiga näbben med hvita grimman liksom glasögon , ger Torden ett verkligen lustigt utseende. Men om han går mindre väl, så simmar han så mycket b.ittre och dykar med största snabbhet på mer nnzo famnars botten, der Strömmin* och Lappsik är hans bästa föda *). Stundom spar han sig denna möda, under del han plundrar fiskredskap, hvilken han tillika söndersliter, och är derföre hatad i Skärgården. Ibland händer ock att han sjelf fastnar på skötarne äfvea i de nät som brukas för Sjöfogel, ehuru ofta icke nog Staika att qvarhålla honom; men i det fallet värjer han sig ifskt med näbben, som kke lätt släpper sitt fäste, och söker icke mindre, då han i boet ofredas, att med djerf.

•j Min har sett honom, der Vattnet Tant klart, under det samma på djupet förfölj» fiskarna med !ika hastighet som då han flyger, och Tända lika lätt som jagade han i luften, så nurofvet lillan sindsfippei.