Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


MULLVADS

-syRsis.

75

Jik luden spets framtill; den medlersta platt och bredast, och den yttersta af egen form, hvilken för ett slogs likhet med Mullvadens framfötter skänkt Syrsan dess namn. Den liknar en tuppkam eller rättare en utbredd hand med nästan lyckta fingrar, men hvarå tummen utgör en egen led försedd med z:ne hårlika utskott i Sudan. Tält jemte sitter en annan tvåklufven och trubbig flik inlänkad, och bada dessa äro förenade med den platta skifvan, delad liksom i 4 trubbiga klor utanpå skinande, svarlbruna, och innantill ludna. Med dessa sällsamma verktyg undanrödjas jorden och uppkastas äfven der den är mest sammanpackad, och med en styrko att, som Rccsel säger, kröp. par af 3 markers vigt kunna på jemn plan bortskjutas. De näst efter följande fotparen ha ingenting ovanligt, éj heller de bakresta, hvilka, ehuru ansenliga såsom hopp. fötter, likväl icke svara mot kroppens storlek, och kunna derföre som sådane med mindre fördel begagnas. De äro gemen!, alla rödbruna; och de bakre benpiporna väpnade innantill och vid ändan med 5-4 rörliga syllika taggar, samt sista fotleden som vanligt med tvenne klor. Bälgen med sina leder eller ringar har en mörkbrun färg, fast något gulrödare nedåt sidorna, och liksom den förra do tvenne långa syllika utskotten mot yttersta ändan. Begge könen äro i detta fal] lika, och honan saknar derjemte alldeles den pgglaggare som finnes hos den vanliga Syrsan. Dtt är endast af de upphöjdare nerver på täckvingarna som hanen igenkännes, och desse vingar eller skal äro icke längre än halfva bälgen, rundade, tunna och ljusgrå med litet i gult fallande, samt nervernc mörka. De egentliga vingarne äro stora , af lika form och beskaffenhet som hos den föregående, vinkelrätt nedtryckte på sidorna, saml af hvarandra till hälften bttäckte, och formera hop. slutne tvenne smala tält förenade nedböjda spetsar, längre än bälgen. På samma sätt och ef lika orsak som andra Syrsors hanar, ger ock denna si 11 ljud, men det är mera skotrande, nästan som kornknarrens, eller som v, Linné yttrar sig, läkt Trädgrodans.

Det blefve för vidlyftigt att ingå i detalj af de anatomiska undersökningar som Muralt, Jacobteus, Welscli och Pleyer anställt på Mullvads-Syrsan. Märkvärdigast förekom dem den mage eller mångfålla hos henne, hvari födan, nedkommen igenom strupen, ytterligare sönderdela* innan den till rätta magen afföres. Detta förenlät Muralt, Swammerdam, Brisoh m. fi. att räkna Insekten ibland de