egenskaper. Det samband, som dymedelst förenade vår Kyrka med den Evangeliska i Tyskland, och vår lärgiriga ungdom, som besökte samma Rikes Lärdomssäten, påförde oss likväl den då varande tyska smaken: långa meningar, många ord och ett inveckladt föreställnings-sätt.
De tider voro, då vi knappt vågade sjelfve tänka i Religionsmål, utan att undergifvit fråga dessa myndiga lagstiftare. Så länge detta envälde varade, är ingen ting att säga om den svenska vältaligheten i predikningar, ännu mindre huru den skulle kunna bidraga till språkets odling och renhet. De mönster, som uppvisas från början af sjuttonde århundradet, öfverflöda ännu af tyska talesätt, förråda en tröttande torrhet, oskiljaktig följd af den återhämtade skolastiska philosophien, och läsas ej gerna, utan yttersta ledsnad. Ja, sjelfve Botvidi, som den store Gustaf Adolph hedrat med tillnamn af sin Moses, hade i sednare tider fått åtnöja sig med ett långt ringare äreställe bland svenska predikanter.
Man kan ej undgå, att häröfver betyga sin förundran, när man likväl eftertänker de visa författningar samme store Konung, jemte den lärda Drottning Christina, i sin tid vidtogo, dels att stifta, dels att skydda Skolor, Gymnasier och Akademier. Man borde föreställa sig, att skickliga snillen för predikstolen dymedelst lätteligen skulle danas; så mycket mer, som man
