Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 157 —

Nådens verkning, icke mindre än all sannings, är att öfvertyga och röra. Öfvertygelsen blifver större och lättare, i samma mån, som sanningens skäl föreställas med styrka, ljus, ordning och behag. Intrycket lika så, i mån af den vigt hon synes äga på vår lycksalighet. Antingen behöfver nu Gudaläran ingen tolk, eller måste dess verkan mycket bero af deras skicklighet, som den föreställa.

Det är sant, att detta förhållande, ej är lika på alla tider och ställen; att läraren måste lämpa sitt föreställningssätt efter åhörarens upplysning; att fordomdags i en barbarisk ålder, och ännu i dag bland en okunnig menighet, den högre vältalighetens prydnad och behag dels voro onyttiga, dels ock kanhända skadeliga. Men vi tala endast här om den tid hvari vi lefva, om den sanna vältalighet, som vet att ställa sig på sitt rum, och som annorledes ej vore det.

Hurudan bör då den Andeliga Vältaligheten vara? Detta, min Herre, är hvad ni utredt i edert Tal.

En Författare har anmärkt, att menniskorna aldrig kunna hinna till det sanna, i hvad slag som helst, utan att förut hafva genomvandrat allt det falska och orimliga i samma väg. Hvad glad förhoppningar böra vi då äga, att snart hafva uppnått det fullkomliga i vårt predikosätt!