Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 174 —

Man kan aldrig på ett fullkomligare sätt öfvertygas om falskheten al denna mening, än då man företager sig granskningen af sådana skrifter i hvilka, med all den förtjenst af Snillets höjd och styrka som tillhör deras slag, Smakens brist likväl ofta låter med stort misshag känna sig. Det skall vid sådana tillfällen röjas, att det är i dessa arbeten visserligen ej blott det finare behaget, den icke alltid nödvändiga ljufheten som man då saknar med förminskadt nöje, eller alldeles förloradt; utan vanligen något mera och helt annat, vare sig ordning, öfverensstämmelse, klarhet, måtta, tillbörlighet, med ett ord, pröfningens sorgfällighet, och konstlagarnas åtlydnad. Det blir deraf tydligt, att om Smaken kan, i visst afseende, med skäl anses såsom en gåfva för det angenäma, innebär dess natur likväl något ännu mera, och blir, i detta vidsträcktare hänseende, omdömets pröfning af ett arbetes bästa anläggning, och visaste utförande.

Att dessa skrifartens ljufvare behag, som bära i allmänhet namn af Smak, icke äga värdet af den stora skapande sinnesgåfvan, som alstrar förrådet af djupa tankar eller lifliga bilder, det är ett påstående, som man hört i våra dagar ofta upprepas, och som ej kan ogillas utan orättvisa. Men när den slutföljd deraf drages, att dessa högre, starkare, lifligare skönheter, göra således redan nog till en författares ära, och göra därigenom umbärligt allt hvad till deras