dess fordna embete, utan en böjelse, i hans begrepp oskiljaktig ifrån en god undersåte; hans omsorg för sina medborgare hade både sitt ursprung och sin belöning i dess eget hjerta, och om det ville stundom föra honom för långt, var det en följd af hans ädla och välmenande sinnelag. — Den plågsamma misstanken var bannlyst ur hans själ, och hela hans väsende vittnar om dess renhet i uppsåt, dess förtröstan på ärans segrande kraft. — Det ojäfaktigaste beröm denne Herre njutit, har vid denna Akademies instiftelse hörts, inom dessa murar, af Dens mun, vänskapen och erkänslan uppeldat, och hvars segrande vältalighet icke tillåter någon medtäflan. — Ni har äfven, min Herre, på ett värdigt sätt hedrat er Företrädares minne, Ni har fullbordat hvad man förväntat af Eder, och Ni njuter i dag belöning för snille-foster[1] man läst med förtjusning, långt innan Ni öfvergaf det aflägsna lärosäte, från hvilket Sånggudinnorna förde Er till det tempel, hvarest deras dyrkan skulle vinna genom er smak och er omsorg. — De trägnaste göromål hafva alltsedan upptagit er tid, men icke förhindrat ert snille, att genom flera vittra arbeten[2] lysa af både styrka och behag.
Vore det här passande att, som vän och
