Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 234 —

vårda det språk Svenskar, följakteligen många hjeltar talat: att väcka skalden och vältalaren till dessa hjeltars lof: att underhålla Smaken för det höga, det sanna, det sköna, det intagande, det rörande: så vi, säger jag, tro att en sådan inrättning äger gemenskap med Fäderneslandets ära, hvad mera talande påminnelse kunde väl lemnas oss, att intet ögonblick glömma detta stora föremål, än Gustaf Adolphs namn, som ibland alla folk, i alla länder, i alla tider, under alla skiften af tänkesätt, skall bibehålla sitt eget och sitt lands odödliga beröm? Ty hvem har väl någonsin ägt flera och mera rättmätiga anspråk på odödligheten, än Gustaf Adolph? Han är stor ibland Konungar, efter han emottog ett rike, söndradt af tvedrägt, omringadt af fiender, och lemnade det enigt, till sina gränsor utvidgadt, fruktadt af grannar, vördadt af grannar, vördadt af hela Europa. Han är stor ibland Hjeltar, icke derföre att han, som de vanliga Hjeltar, föraktat faran, segrat öfver motstånd, ej svigtat under svårigheter, men för det han älskat och skyddat rättvisan, för det medgången ej minskat dess försigtighet, lyckan ej förmått honom att glömma sig, begären ej öfverväldigat dess själ, och derföre att frukterne af dess bedrifter, varit ett folks upprättelse, ett annat folks befrielse. Men han äger ännu en ära, den så få konungar, så få menniskor med honom dela; en ära, som skall vara, om ock tidernas afstånd och riksödens möjliga hvälfningar någonsin