Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
En lång och orättvis tystnad har afvändt Svenskars minne från de Hjeltar, som dels omgifvit, dels följt Gustaf Adolph. Det synes som vi hade skytt deras namn[1], då vi förlorat frukten af deras segrar; och att, likasom sjelfva minnet af en försvunnen lycka vore en ny sorg, åtanken af Fäderneslandets förra ära icke borde återkallas, då vi endast sysslosatte oss att med split, oenighet och förföljelser sönderslita det. Men dessa tider äro försvundna; Gustaf Adolphs namn, egnadt af segern och dygden åt odödligheten, har blifvit oss äfven så kärt, som det varit våra förfäder, och upplifvandet af dess lagar, har upplifvat vördnaden för dess dygder.
Sånggudinnorna, helgade till Hjeltars ära, fira nu för första gången den dag, som för ett
- ↑ Det har varit en tid, då för särskilta orsaker och afsigter man sökt bestrida Gustaf Adolph de stora tjenster han gjort Riket; man har velat påstå, att dess ärefulla regering har varit mera lysande än gagnande för Riket, att den bidragit mera till Nationens ära än lycka. Men om denne store Konung erfarit efter dess död det öde, de fleste nu lefvande Konungar erfara under deras lifstid, så har hans minne ock delat den tidens parti-ifver; ty han har funnit äfven så häftiga förfäktare som motståndare: Desse hafva vunnit till slut, och nu synes att hela Nationen sammanstämmer med Europa i vördnad och förtjusning för denne store Konungs minne.
