Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/328

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 312 —

der han pröfvat isen, för att göra öfvergången säker. Konungen ifrig att gå in på Seland; andre ifrigare att hålla honom tillbaka: på ena sidan Konungens ära och Fäderneslandets väl; på andra sidan motsägelser och hot. Dahlberg följer sin pligt, han tillstyrker med öfvertygelse, och sista aftonen vid Konungens säng pantsätter sitt lif för utgången. Tåget lyckas, riket vinner länder, Konungen dör, och Dahlberg blir Öfverste-Löjtnant i aderton år.

Ett mindre öfvadt sinne hade studsat vid så förvändt belöningssätt; men Grefve Dahlberg ryggade intet af det förbund, han med äran hade ingått. Hvarken Konung Fredriks stora bemödande att vinna honom till Danmark, icke heller Carl den andres allvarsamma försök att fästa honom i England, kunde förleda till utbrott af missnöje öfver hvad han erfarit eller hvad han föresåg; ty han kände fäderneslandets behof, och det tillät honom icke att vara villrådig, äfven vid de förmånligaste anbud. Den veklighet, att, under ett öfvertänkt lopp till berömliga föremål, afskräckas af oförrätter, eller att låta ett redligt uppsåt svigta för så vanlig börda, som otack är: sådant förnedrade aldrig vår hjelte; och skulle väl andras svaghet kunna öfverväldiga en stadig man, hvilken räknar för samvetspligt att åstadkomma så mycket godt, som står i dess förmåga? Samma oförtrutenhet, som Grefve Dahlberg i polska och danska krigen hade visat,