Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 320 —

hvarefter stora menniskor egenteligen böra afmätas och uppskattas. Denna lyckliga författning, hvari Grefve Dahlberg sig befann, kunde nogsamt skönjas af hela hans lefnad, men förnämligast af hans handläggning såsom Cantzler vid den Akademi, hvars förbättrande och flyttning ifrån Dorpt till Pernau han med utmärkt klokhet besörjde.

Grefve Dahlberg var stor till växten: hade ett rent och talande ansigte: en vacker och fast kropp, den hans måttlighet, hans vidsträckta resor kring Europa, och hans krigsmödor satt i stånd att bibehålla så god hälsa, att han, vid sextiosex års ålder, kunde såsom Ordförande infinna sig i en gräns-commission på fjällen, till rå-liniens uppgående emellan Herjedalen och Trundhems län, samt elfva år derefter vara i lägret hos Konung Carl XII, på andra sidan Düna. Hans egendom var ej särdeles stor, men så mycket mindre äfventyrlig för omilda uträkningar; den var dock tillräcklig att väl förse tvenne döttrar[1], dem han hade i sitt enda gifte med Grefvinnan Maria Eleonora Drakenhjelm.

Sjuttioåtta år gammal, afled Grefve Dahlberg 1703 i Stockholm, der han äfven var

född
  1. Dorothea Beata Dahlberg, gift med Assessoren Samuel Adlerberg; och Anna Maria Dahlberg, gift med Öfverste-Löjtnanten Joachim Christian von Bejer.