Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/341

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 325 —

uppenbarligen våga erkänna Eders Kongl. Maj:t; så har Eders Kongl. Maj:t åt Akademiens häfder skänkt en händelse, den inga andra kunna framvisa.

Historien omtalar Konungar, som älskat och skyddat vettenskaper, som instiftat och upplifvat vittra öfningar; den omtalar Regenter, som icke försmått att använda en del af sin tid på vettenskaper; som räknat för en ära, att med segerns förena parnassens lagrar. Skall jag nämna det? Historien omtalar bland de store på Jorden dem, som osäkre att genom snillets styrka förvärfva snillets fria belöningar, velat tillrifva sig dem genom anseendets förförelse, myndighetens befallningar och maktens tvång. Men att en Konung velat nedstiga att dela deras öde, som dolde och okände vänta sin dom af en blind rättvisa; att han velat erkänna dem för domare, som han sjelf insatt i denna rättighet; att han velat täfla om belöningar, dem han sjelf stiftat; att, sedan han styrt ett församladt folk genom vältalighetens styrka, han velat sätta sig i bredd med dem bland detta folk, som först börja att lyfta dess vapen: det är ett efterdöme, som var Eders Kongl. Maj:t förbehållit att gifva, och våra handlingar att förvara åt efterverlden. Denna efterverld, som läser hvad Eders Kongl. Maj:t skrifvit, kan aldrig blifva förundrad att, då Eders Kongl. Maj:t täflat, Eders Kongl. Maj:t vunnit. Men den torde förundra sig öfver oss, som icke genast igenkände Eders Kongl. Maj:ts