uppfyldta af dess lyckligaste Skalder, dem, som upphöjt i evigt minne hennes Store Carlars och Gustafvers bedrifter; eller dem, som genom Scenens diktade sanning böjt dess håg till ädlare passioner, mildare seder, och renare nöjen. Men hvad finner hon hos mig, att rättfärdiga min ära? Kan hända ett framgent sträfvande nit att följa edra fotspår, en obrottslig vördnad för de mönster J mig gifvit, några vacklande steg på den bana, der J så ofta hunnit målet, några uppmuntrande lagrar som, i ett för flera VisdomsGudinnor fordom samfält, nu afskildt Tempel, krönt den mest lyckliga täflarens seger. Men dessa ringa förtjenster, om ock något i sig, äro intet i jemförelsen; och jag tvingas att söka ett gilltigare skäl till den nåd mig vederfarits. Då Hans Kongl. Maj:t funnit för godt, att inrätta en Akademi för Språkets uppodlande och Smakens vård, har Hans upplysta och nådiga afsigt varit, att der visa målet för VitterhetsIdkares högsta ära och belöning. De borde då strax blifva förvissade derom, att intet annat än vittra förtjenster kunde härtill bana vägen. Men, då ett sällspordt öde så skickat i vårt land, att de personer, hvilka snillet högst uppsatt, blifvit desamme som börden gynnat, kunde häraf tilläfventyrs hända, att en blygsam yngling misskände sin rätt, ansåg för villkor hvad som varit en tillfällighet, och mätte så belöningens afstånd genom
