namn af rättskrifnings-principer; hvilka således böra sökas, och hvarförutan man till sjelfva Brukets rätthet icke kan visa nöjaktiga skäl.
Detta om Bruket; nu om Etymologien.
För att utan förbehåll yttra en mening, det är sant, något ovanlig, synes det, som man i fråga om rättskrifning, något för mycket och för ensamt fäst sig vid omsorgen för den så kallade etymologiska riktigheten. Man tyckes hafva trott, att allt bestode deri; att orthographien vore ej annat än en fullständig samling af ordens härledningar, och rättskrifningen fullkomlig, så snart hvart ord genom sjelfva skriftecknen hänvisade på sitt ursprung.
I sanning tyckes ock vid första tanken på detta ämne, som det knappt kunde gifvas en annan eller säkrare grund för rättskrifningen, än ordens teckning i närmaste enlighet med deras uppsökta stamgrunder. Emedlertid torde för ett genom bruket redan mycket förändradt språk, föga kunna upptänkas någon orthographisk princip, mindre tjenlig, ja äfven mindre möjlig att följa, än just denna vid första påseende så rätta och naturliga.
Vi hafva kommit öfverens om Brukets nödvändiga Lagmyndighet i dess redan allmänna öfverensstämmelser. Tag bort denna lagmyndighet, och vi hafva ej mera något Språk, något Stafsätt: ingen ting är fast och afgjordt; allt kan ombytas efter ett påstådt rättare tycke, eller efter hvilka andra grunder som må
