omöjlige att förut bestämma. Genom en sådan princip skulle tydligen Brukets lag, icke såsom vid ofvannämde fall, i någon enda viss gifven omständighet förändras, utan rent af kullkastas till hela sin allmänna gilltighet. Man skulle nödgas uppoffra äfven det mest antagna Bruk för den påstådda etymologiska riktigheten. Man skulle nödgas göra det, vid det ena tillfället, som vid det andra, således vid alla; med ett ord: Brukets lag skulle icke mera gifvas.
Till huru många orimligheter ett af denna grundsats uppeldadt Språknit möjligen kan förleda, det är lätt att af sakens egen natur inse, och lika lätt att bevisa af alla de försök till Stafningslagar, som af vissa bekanta Etymologer tid efter annan blifvit byggda på föregifven kännedom af den gamla Göthiskan och ordens deri befintliga äldsta stamgrunder.
Det är utan tvifvel nyttigt, att i flexioner af verber i de neutrala ändelser af adjectiver, och vid flera tillfällen, gifva, genom sjelfva stafningen, ett slags anvisning på stamordet. Man måste således skrifva förrådt med å och d af förråda, (icke förrott) sagt, med g af säga; neutrum rödt med d af röd, och till skillnad ifrån rött præt. af röta, flera sådana exempel att förtiga. Detta ursprungstecken för ögat, ger hastighet åt fattningen och hindrar förvillelsen. Också är detta slags etymologi (om böjningarnes likstafvighet med sjelfva hufvudordet annars förtjenar att så kallas) af Bruket i
