ofvan anförda anmärkningen, att ljudet å, så snart det följes i samma stafvelse af blott en enda consonant, som i orden kol och rodnad, öfver hela språket vanligen tecknas med bokstafven å, nästan aldrig med o, utom i några få Brukets irringar. Det blir häraf lätt att sluta hvilketdera i de anförda orden vore det rätta stafsättet, i fall en högre regel icke befallte att behålla Brukets afvikelser, (lyckligtvis få till antalet) och att blott anmärka dem såsom sådana.
Tilläggom ännu ett exempel, för att desto tydligare visa tillämpningen af denna nya stafningsgrund. Man stafvar orden rock och lock, jemte åtskilliga andra af samma slag, ömsevis med å och o. Bruket är häri deladt. Efter hvilken grundsats skall nu detta delade Bruk förenas och stadgas? Ur etymologiska undersökningar ville svårligen några säkra föreskrifter kunna ledas, ens för hvart särskilt ord, mindre någon för dem alla gemensamt gällande. En sådan allmän stafningsgrund befinnes deremot vara i detta fall redan fullkomligt gifven, så snart man blott inhämtar af ögats vittnesbörd, och vill märka dertill, att ljudet å, likasom det framför en enda consonant nästan alltid tecknas med bokftafven å, skrifves deremot, så snart det följes af tvenne consonanter eller en dubbelt ljudande, öfver hela språket vanligtvis med o, (omikron), hvarom de nyss anförda exemplen tillräckligt vittna. Rock och lock böra då äfven följa denna allmänna regel, efter
