till skillnad ifrån myste, lyste, hyste, o. s. v.? Måste man ej genom ett fördubbladt ff skilja krafft, tafft, skafft, hafft, safft, ifrån begraft, qvaft och kraft, af kräfva? och när skulle man sluta, om man ville uppräkna alla de fördubblingar som ljudets fordringar och bristen af andra reglor för undantag, än de tre ofvannämda, nödvändigt ålägga?
Men hvem dristar säga, att ett sålunda på en gång stadgadt stafsätt, skulle vara för ögat eller handen uthärdeligt, och hvar finnes det Samfund, stiftadt för Språkets förädling, som skulle äga mod att påbjuda det? Om det kunnat tålas, om ej hvart öga af ett slags naturligt misshag till det alldeles olämpliga, studsade tillbaka vid första åsynen deraf, skulle det visserligen längesedan vara antagit; ty utan tvifvel finnes ej något lättare och klarare sätt att på en gång sluta all tvist i detta ämne, och för evigt stadga rättskrifningen. Emedlertid se vi ej, att ens någon enda i hela dess vidd antagit det. Man hjelper sig i tvetydiga fall med fem sex i sednare tider likasom på försök antagna fördubblingar, och icke ens alla dessa hafva blifvit af våra goda Författare auktoriserade. I allt öfrigt bibehåller stafsättet sig ungefärligen i sitt gamla skick, med undantag af några bortlagda onödiga bokstäfver, och någon större öfverensstämmelse i bruket, verkad genom några Författare af smak och kunskaper. Hvad sjelfva hufvudfrågan åter beträffar, eller om regeln för stafskillnaden emellan de enkla
