åsidosättas, hvilkas orsaker och reglor särskilt måste sökas.
Men innan vi företaga oss detta, uppehållom oss ännu ett ögonblick vid undersökningen af sjelfva grundstafvelserna — hvarmed här bör förstås sådana, som i hvart ord äro, om så må sägas, sjelfbestående, eller oberoende af alla slags ändelse-former.
Man har visat i det föregående, att ett slags vanliga ändelse-former uppkomma af de grammatiska flexionerna. Man kan nästan taga för afgjordt, att alla dessa, (ändelserna på ne eller na i pluralis undantagna) ursprungeligen begynts på någon vokal. Ännu börjas de flesta dermed. Det gifves dock några som nu hafva consonant framför sig, t. ex. Med-let, ax-lar, gaff-lar, hed-ren, hvilket likväl, som ofvanföre visats, icke är annat än en sammandragning af det ursprungliga stafsättet: Medel-et, axel-ar, gaffel-ar, heder-en, o. s. v. Emedlertid förblifva nu dessa ändelse-former beständigt, let, lar, ren, och deras begynnelse-consonant lägges aldrig till en förutgående.
Men ännu finnes ett annat slag af ändelse-former, och det utgöres af sådana som icke egentligen uppkomma af grammatiska böjningar, utan höra annars af sig sjelfva till språkarten. Någre af dem börjas med en consonant, såsom:
