måste stafva fäst-e, begynt-e, sats-er, stört-a, och då får man i alla dessa ord två consonanter i stället för en enda i första stafvelsen, hvarigenom den förra consonantens ljud blir efter vanligt uttal, dubbelt, utan behof af dubbel skrifning.
Då det nu således är en fullkomligen bevisad sak, att allt dubbelt ljud i långa stafvelser, som höres utan tvåskrifning för ögat, när det ej uppkommer af någon bland de tre dubbelt ljudande consonanter j, m, x, eller är detta ofta nämda n i vissa undantagna ord, har nödvändigt sin grund i två olika consonanter som följa på hvarandra inom stafvelsen; och när detta aldrig felar att inträffa, månne man ej då också kan med trygghet omvända satsen och antaga som allmän regel: att hvarest två consonanter stå tillhopa efter en vokal i samma stafvelse, der blir den enas ljud af sig sjelf vanligen dubbelt, utan att den behöfver tecknas dubbel för ögat? Är det ej efter denna regel som vi, utan att tänka derpå, i hand, land, stolt, fält, bröst, röst, bunt, ärt, ört, och i alla dylika ord uttala den första consonanten alltid dubbel? Vore ej detta uttal grundadt på sjelfva Språk-naturen, skulle ej då, i alla de nyss uppräknade orden och alla af samma art, den första consonanten alltid vanligen skrifvas dubbel, för att utmärka det dubbla ljudet? Men sker detta, eller har
