Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
116
Tredje Afdelningen.

behålla alltid deras egna och slutna ljud öfverallt, hvarest stafbyggnaden förlänger deras uttal, och deremot ombyta det alltid till å och ä, öfverallt hvarest det af två påföljande consonanter (vare sig i skrifningen eller i blotta uttalet) förkortas. Man uttalar sol, med omikron, men solis med omega; man säger nodus, homo, locus, dolus, notus, potuit med omega; men corpus, comparare, monstrum, nox, nosse, posse, med omikron. Man säger repositus, men repostus; omen, men omnis; polus, men pollutus; colere, men colligere. På samma sätt förhåller det sig med omvexlingen af ljuden e och ä. Man säger regere, men rex; legere, men lectus; erit, men est; ne, men nec; sedes, men sed; aperire, men apertus; prodere, men prodesse; queri, men qvestus; tusende sådana exempel att förtiga, nästan utan ett enda undantag. Tag således blott undan, att enkel consonant i slutet af enstafviga ord alltid ljuder dubbel, till ex. sed, sol, cor, sub, hoc, cum, m. fl. så finnas för öfrigt, (både i anseende till ljudvexlingen af o och e, och i anseende till consonanternas dubbla ljud utan tvåskrifning,) de samma staf-byggnadslagar följda i latinska språket, som vi redan visat ligga till grund för svenska uttalet och rättskrifningen. Man måste likväl tillstå, att dessa, om de så må kallas, natur-reglor finnas i vårt språk mycket ofullkomligare iakttagna, dels för svårigheter, som

    språket, kunde lagarne för deras ljudvexling till å och ä svårligen vara andra än de här uppgifna.