behålla alltid deras egna och slutna ljud öfverallt, hvarest stafbyggnaden förlänger deras uttal, och deremot ombyta det alltid till å och ä, öfverallt hvarest det af två påföljande consonanter (vare sig i skrifningen eller i blotta uttalet) förkortas. Man uttalar sol, med omikron, men solis med omega; man säger nodus, homo, locus, dolus, notus, potuit med omega; men corpus, comparare, monstrum, nox, nosse, posse, med omikron. Man säger repositus, men repostus; omen, men omnis; polus, men pollutus; colere, men colligere. På samma sätt förhåller det sig med omvexlingen af ljuden e och ä. Man säger regere, men rex; legere, men lectus; erit, men est; ne, men nec; sedes, men sed; aperire, men apertus; prodere, men prodesse; queri, men qvestus; tusende sådana exempel att förtiga, nästan utan ett enda undantag. Tag således blott undan, att enkel consonant i slutet af enstafviga ord alltid ljuder dubbel, till ex. sed, sol, cor, sub, hoc, cum, m. fl. så finnas för öfrigt, (både i anseende till ljudvexlingen af o och e, och i anseende till consonanternas dubbla ljud utan tvåskrifning,) de samma staf-byggnadslagar följda i latinska språket, som vi redan visat ligga till grund för svenska uttalet och rättskrifningen. Man måste likväl tillstå, att dessa, om de så må kallas, natur-reglor finnas i vårt språk mycket ofullkomligare iakttagna, dels för svårigheter, som
språket, kunde lagarne för deras ljudvexling till å och ä svårligen vara andra än de här uppgifna.
