af det vi med någon visshet veta, är allt hvad rummet tillåter och ändamålet kräfver.
I Rikets särskilta landskap hafva samma ord blifvit olika uttalade. Dialekterne äro så många som landskapen. Deras upprinnelse, så vidt den kan kännas, bör sökas i ett längre bibehållande af språkets äldsta uttal; i främmande herravälde; i grannskap med den ena eller andra af våra nabor. Det är dock icke ensamt vid gränsorna, som gemenskapen med utlänningen verkat på talet. Denna verkan har sträckt sig till språket i gemen, särdeles under danska väldet och de tider vi haft tyska regenter, eller ock af andra anledningar, ett tätare umgänge med Tyskarne, hvarom mera nedanföre. Oftast hafva dock talets förändringar haft till orsak en naturlig och otvungen böjelse, gemensam hos alla folkslag, att gifva uttalet större lätthet och behag. Härvid hafva tungan och örat, mer än föresats och eftertanke, varit ledare och läromästare. Om nästan alla språk gäller den anmärkning, att de nya ord, som under deras framskridande odling tillkomma, merendels blifva långa, emedan de tillskapas genom sammansättningar och tilläggningar, då deremot de, som länge varit i bruk, och särdeles de som ofta förekomma, vanligen förkortas. Tungan som skyndar sig att följa tanken, halkar i sitt lopp öfver bokstäfver, stundom öfver stafvelser, och utelemnar dem.
