helt annat än kort eller lång stafvelse. Ehvad likhet termerna må hafva, äga deras betydelser likväl en mycket stor och mycket klar åtskillighet, och se här hvari den består. Låtom oss först tala om
En stafvelse är lång, som har tonvigt. Sådana äro alla enstafviga ord, på hvilka ljudet nödvändigt måste hvila, såsom stōlt, bå̄t, mākt, hǟr, mēn, ātt etc.[1] Sådana äro af samma grund vissa stafvelser i flerstafviga ord, till ex. första och sista stafvelsen i ȫfvĕrflȫd; den sista i fö̆rstå̄; den medlersta i rĕgēră, o. s. v. — En stafvelse är deremot kort, som ej har tonvigt, såsom den medlersta i ȫfvĕrflȫd, den första i förstå̄, den första och sista i rĕgēră, den andra och fjerde i mēdĕlmå̄ttăn.
Om denna Stafvelsernas åtskillnad af längd och korthet efter tonvigtens tillfälliga rum, är ej här på minsta sätt fråga. Tvertom, här talas
- ↑ Anmärkes härvid, att enstafviga ord kunna äfven stundom vara korta, men att skillnad måste göras emellan ursprungligen korta stafvelser, och sådana som blifva det tillfälligt och endast genom sammansättning. Af sednare slaget äro första stafvelserna af orden ändå och välan. Både än och väl äro för sig sjelfva långa stafvelser. I sammansättning åter blifva de nu långa, nu korta. De äro på detta sätt korta i ändå och välan; men långa deremot i fastän, och likväl. På samma sätt är första stafvelsen i fäkta lång, men kort i anfäkta. Det synes klart, att denna tillfällighet icke tillintetgör deras natur af långa, i sig sjelfva.
