NB. Dessa undantag äro, som man ser, alldeles de samma som förekomma under bokstafven Å sid. 136.
Figuren O. (2).
Höres i läsningen Omikron, enligt detta vokal-ljuds natur af korthet, så snart stafbyggnads-arten tillkännagifver vokalens kortare uthållning. Det vill säga:
a) När den följes i stafvelsen af sjelfdubbel consonant, t. ex. boj, stoj, kom, om, m. fl.
b) När den har efter sig i stafvelsen två consonanter eller tre, med dubbelt ljud; det dubbla ljudet må härleda sig ifrån tvåskrifning af samma consonant, eller från den första af två olika, t. ex. off-entlig, ollon, boll, sold, loft, stolt, torftig, m. fl.[1]
Ehuru Figuren O blir i följande fyra fall kort, efter stafbyggnaden, uttalas den likväl ej med sitt korta vokalljud omikron, utan med sitt längre, omega,
- ↑ Fallet är här vid läsningen det samma som bruket af bokstafven o i skrifningen, der ljudet å är kort efter stafbyggnaden. Se ofvanföre bokstaf. O (omikron) sid. 137.
