Denna bokstaf har i andra ord blifvit utsagd såsom j, t. ex. högd, nögd, blåögd, färga, berg, talg, borgare; under det samma ord ännu i flera landskap uttalas med ett hårdare g. Sk framför vokalerne e, i, y, ä och ö ljuder nu såsom sj, t. ex. skena, skicka, sky, skära, skön. Ännu flera ljudändringar torde hafva skett, och ganska många förekomma i det dagliga umgängstalet, men de anförda exemplen göra tillfyllest.
Några anmärkningar förtjena dock att tilläggas. Ett af de största bevis på ljudets välde öfver talet och skrifningen, är det som händt med vissa definita pluraler af substantiver, och med adjektivernas pluraler. Man finner den i språket rådande vokalen a taga der allt mer och mer öfverhand, men e deremot nyttjas när ljudvexlingen det fordrar. Utredandet häraf skulle föra för långt, och hvad derom kan sägas hör till ett annat ställe. Vi äga en adjektif ändelse på sk, såsom norsk, dansk, amerikansk. I vissa sådana ord tillägges i, för att göra ljudet behagligare, såsom asiatisk, ostindisk, platonisk, barbarisk. På lika sätt har bokstafven e blifvit instucken i flera ord, såsom märkelig, verkelig, vådelig, förmodeligen, egenteligen o. s. v. I de sammansatta ord, hvaraf svenska språket har ett så stort förråd, insättes vid slutet af första ordet dels e, dels andra vokaler, till exempel: presteståndet, fröjdebetygelse, skaldesång,
