tillräckligt ursäktas af de ofvan anförda skäl, underlåter sådant dock ej att medföra lika vissa och stora olägenheter. Bruket af e, som kort ä, hvilket kunnat vara regelbundet, är nu öfver hela språket fullkomligen i saknad af allt skäl och all föreskrift. Och en mängd ord, hvari stafningen med e i stället för ä redan blifvit en allmän vana, måste såsom en nyck af bruket lemnas åt blotta minnet att behålla, utan att ens vara till antalet bestämd, eller kunna bestämmas utan mycken svårighet.
Ingen ting skulle således tyckas vara i denna ovisshet enklare och rättare, än att rent af fastställa bruket af bokstafven ä för alla de ljud i språket, som synas fordra den, och hvilka ej tydeligen höras e. Men det oaktadt har detta förslag, så enkelt det i början må synas, likväl i utöfningen sina ganska stora betänkligheter. Ty först är det svårt, om ej omöjligt för örat, att med visshet urskilja denna ofta fina skillnad i uttalet emellan ä och e; i synnerhet då sjelfva uttalet ofta befinnes olika och vacklande, såsom emellan rensa och ränsa, lemna och lämna, frästa och fresta. För det andra ville det föga låta göra sig att vänja ögat, äfven då ä tydligt höres, vid en sådan stafning som denna: äller, äfter, härre, däm, pänna, hänne, emällan, trätton, tränne, fjärde, m. fl. ehuru sant uttryck af sjelfva uttalet den ock skulle synas vara.
Dernäst är det också klart, strax af ögats
