vexlande och behagliga ändelser. Då fråga i det föregående varit om det svenska uttalets framskridande till lätthet och förmildring, hafva endast sådana ändringar blifvit anförda, som synligen leda till detta mål, genom förkortningar, genom bortläggande af konstiga röstböjningar, genom lenare ändelser och lättare bokstafsföreningar. Utom dem hafva många andra ljudskiften förefallit. Vokalerne hafva blifvit i vissa ord utvexlade mot hvarandra, likasom äfven konsonanterne. Läger hette fordom ligr; allvare allvoru; hufvud hofud; brott brutt; röd rudul; lekamen likomen och likama; prakt frakt; loge lofve (area horrei). Det blefve öfverflödigt att länge uppehålla sig vid dessa omskiften, som ej kunna hänföras till någon af de uppgifna allmännare orsaker. Oaktadt Etymologernes försök att uppgifva vissa förvexlingslagar, lär anledningen, som ofta blott varit tillfällig, i många fall förblifva okänd. Undersökningen hör dessutom ej egentligen till ortografien. Antingen förändringarne blifvit i skrifningen redan enstämmigt antagna, eller utgöra ännu skiljaktiga bruk, uppkomna från dialekternas olikhet, finna de sitt behöriga rum endast i en fullständig ordbok, och kunna blott genom en sådan, men icke genom några allmänna stafningsreglor rättas eller stadgas.
Efter allt hvad nu blifvit sagdt, återstår att uppgifva den verkan uttalets
