2. G och K.
Dessa omvexla på följande sätt.
Man skrifver hittills, efter ett deladt bruk, magt och makt, slagt och slackt, försigtig och försiktig, pragt och prakt, pligt och plikt, rigtig och riktig, tragta och trakta, digt och dikt, dugtig och duktig, flygt och flykt, agt och akt; man torde få den klaraste regel att följa, om man stadgar, att
G brukas
1:o I alla flexioner af verber som hafva g i infinitiven, t. ex. sagt, bragt, lagt, af säga, bringa, lägga.
2:o I alla (NB) immediata nominala derivater af någon sådan infinitif, t. ex. vigt af väga, flygt af flyga, {men flykt af fly), dugtig af duga, drägt af draga o. s. v.
3:o I alla neutrer, hvilkas masculiner slutas med g, löjligt, försigtigt.
4:o I tydliga härledningar från vissa substantiver, t. ex. slagt och slägt af slag, eller ifrån vissa verber, såsom jägta af jaga m. fl.
K deremot brukas
I alla öfriga ord, således prakt, fast också af prång; makt, fast af förmåga; riktig, präktig, o. s. v.
Alla sådana härledningar äro antingen längre ifrån dragna, eller ovissa. Ögat behöfver ej
