klara himmeln, icke den gröne lunden, den klare himmelen. Återstår således blott bruket af e, i rak casus såsom tillhörigt egentligen personliga masculiner. Likväl har, också i detta fall, användningen af denna ändelse sina svårigheter; ty först skulle två eller flera sådana adjectiver på e äfven här medföra ett lika obehagligt ljud, som hvar helst annars; t. ex. den unge, snälle betjenten; för det andra, och äfven då blott ett enda adjectif nyttjades, inträffar ej sällan att ändelsen på e alldeles strider emot öra och bruk. Man säger den tappre, den okände Riddaren, men säger man någonsin den svarte, den röde, den hvite Riddaren? säger man min vackre gosse, min lille vän o. s. v? Det är således äfven af personliga adjectiver, blott vissa som tåla e, fastän i rak casus. Några af dessa synas nödvändigt fordra den. Sådana äro till ex. de som blifvit tillnamn eller epithet, t. ex. Alexander den store, Ludvig den fromme, Erik läspe och halte. Man kan säga den lyckliga Sylla; men med det honom egnade tillnamn, kallas han rätteligen den lycklige, äfven i böjd casus. I alla öfriga personliga masculiner, som tåla e, synes e och a i rak casus kunna omskiftas efter ljudets fordran. Hvad ändelsen i böjd casus beträffar; så gäller om den i adjectiver det samma, som förut är sagdt derom i substantiva ord. Då vårt språk icke som det latinska ovillkorligt fordrar den, skulle den,
alltför strängt iakttagen, blott blifva en onyttig
