talar; hvarföre då ej äfven vi tala, de tala? Dessutom, huru åtskiljas i pluralis samma begge personer af sådana verber som förmå, förstå, bese, förströ? Man har för öfrigt ej betänkt, att den påstådda grammatiska regelbundenheten, ville här blifva snarare en oregelbundenhet, emedan det är oförnekligt, att all passif ändelse uppkommer af den activa med tilläggning af ett s. Sålunda uppkomma älskas, hördes, slogs, brutits, rörts, af älska, hörde, slog, brutit, rört, genom blotta tilläggningen af detta s. Uti ingen modus, intet tempus, ingen person, tillägger passivet någonsin mer än denna enda bokstaf, och på intet ställe ombyter det den activa slutvokalen. Skulle det nu vara rätt att skrifva i activet, vi älske, vi höre, vi tage, vi bryte, vi röre, så skulle den passiva ändelsen af dessa ord genom tilläggningen af det vanliga s, nödvändigt blifva vi älskes, vi höres, vi tages, vi brytes, vi röres, hvaraf enhvar utan svårighet lärer inse oriktigheten. Emedlertid då detta felaktiga bruk redan vunnit ett slags allmän häfd, torde det ej böra helt och hållit förkastas, utan få gälla som en, i vissa slags skrifter, eller vissa fall, tillåtlig afvikelse från den grammatiska rättheten. Det gör också ej elak verkan för örat i Påbud, Konunga-bref och andra publika handlingar. I egentligen vitter skrifart synes det deremot ej böra vinna rum, utan sparsamt och såsom ljudregel i vissa nödvändiga fall. Ett vidsträcktare bruk deraf skulle medföra en alltför tät
