Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

212

men de blifvit fullkomligt oundvikliga, så snart stylen sänker sig till afhandlings-tonen, i synnerhet till umgängets, hvaraf orden och uttrycken måste nödvändigt bära brukets lätt-kända stämpel, medföra sin redan bestämda betydelse, och hafva likasom gångbarheten af ett allmänt gällande mynt. Det är häri, som den en gång inrotade språkvanan gäller med en oemotståndlig makt, och som äfven de rikaste språk måste erkänna dess välde. Visserligen, säger Cicero, kunde sådana ifrån Grekiskan lånade ord, som filosofi, geometri, musik, grammatik, dialektik, retorik utbytas emot egna ur vårt språk härledda; men då de blifvit från ålder införda, och genom allmänt bruk redan gångbara, såsom nu mera latinska ord, låtom dem äfven för framtiden bibehålla anseendet deraf, och räknas såsom vårt språk verkligen tillhöriga[1]. Se der, i fall auktoritet behöfdes, utan tvifvel den största som kan sökas, för att i denna fråga leda och stadga våra omdömen.

Af allt detta synes följa, att en mängd utländska ord, nästan oåterkalleligen antagna af bruket, och derigenom att anse såsom redan införlifvade i vårt språk, icke kunna utan alltför stor svårighet, nu mera afsöndras derifrån. Men när detta medgifves, så uppkommer naturligen den frågan: bör deras främmande stafning dervid också bibehållas? eller måste de,

  1. De finib. bonor. et malor. Lib. III.