ursprung blifvit länge sedan tillhöljda, hvad bevisar det annat, än att man i fransyskan följt, från långt tillbaka, en grundsats, hvilken vi skulle hafva så mycket större orätt att aldrig antaga?
Det kunde invändas häremot, att engelskan icke följt detta efterdöme, och att den, fastän likasom vårt språk till stor del af göthiskt ursprung, likväl icke förbytt c till k i de upptagna latinska eller fransyska orden. Men man iakttage dervid, att c äger i sjelfva det engelska språket ljud af k, både framför och efter vokalerna; hvarigenom de främmande orden genast och lätteligen förenat sig med sjelfva stam-språket, utan att, såsom hos oss, genom olika stafnings-grunder för alltid åtskilja sig derifrån. Detta exempel blir således icke ett för oss. Om vi deremot rådföra våra närmare grannar tyskarne, hvilkas språk äger en med vårt enligare natur, så finna vi deras bästa författare redan temmeligen öfverens, att teckna med k detta utländska c, i sådana ord som de nödgats låna ur främmande språk.
Men utom andra nationers efterdöme, återstår ännu ett, att här anföra, som synes förtjena all vår uppmärksamhet; och detta efterdöme, det är vårt eget, hvarmed bör förstås, våra närmaste förfäders. Just det, hvarom vi strida, var hos dem vidtagit; hvad vi tveka att våga, det hafva de längesedan verkställt. De som ej
