diete, maxime, principe med deras fransyska e. qu. är nästan allmänt bortlagdt i supplique, tactique, rubrique och alla sådana ord. Men dessa afvikelser från sjelfva grundsatsen, som blifva dagligt talrikare, hvad bevisa de om ej att vi hemligen erkänna rättheten af hvad vi likväl af vana, och fördom ännu bestrida? Det kommer då blott an på att fortfara, som vi begynt i utöfningen, och att blifva med oss sjelfva fullkomligt enliga. Om vi redan skrifva trakt med k af tractus, hvarföre ej äfven contrakt, abstrakt, traktamente, o. s. v. efter de likväl komma alla från just samma ord? Då vi likaså skrifva längesedan med k, riktig af rectus, hvarföre ej äfven Rektor, direkt, correktur, o. s. v. Efter vi stafva på samma sätt med k, ordet skrifva af scribere, hvarföre ej äfven skribent, reskript, manuskript, med alla öfriga. Hvarföre ej architekt (af tekton) likaså väl som betäckt af tectus? Då vi skrifva tactik, practik med k i slutet, hvarföre ej äfven taktik, praktik med samma bokstaf inuti ordet? Är det mera orimligt, att byta i k det ena c än det andra? mera orimligt, att i samma ord bruka denna bokstaf på det ena stället än på ett annat? och består ej orimligheten snarare i att vara sig inom samma stafvelse fullkomligt olik. Men om vi töras bruka k, på detta sätt, både i slutet af orden och äfven inuti, och om detta blir slutligen ett slags nödvändighet, huru skulle det vara löjligt, att bruka det äfven i början af sådana ord, hvilka måste antagas
