pluralet, alltid a i singularet, icke tål undantag: stafningen af det definita pluralet arne i vissa ord: bibehållandet eller bortkastandet af det stumma d framför t i vissa perfekter, adjektiver, participer och adverber: skillnaden mellan perfektet och den neutrala participen, och i hvilka fall d i begge bör skrifvas eller icke: afvikelsen i neutrer af främmande härkomst, från den eljest öfver hela språket likstämmiga regeln, att neutrernas indefinita nominatif i pluralet, är lika med singularet: om det icke är rätt och för språket förmånligt, att i participernas neutrala ändelser afvika från analogien, och skrifva gifvit, hållit, i stället för gifvet, hållet. Att med exempel vidare utreda dessa frågor, vore endast att förekomma hvad läsaren i Afhandlingen på sitt behöriga ställe bör söka och finna. Den rätta beskaffenheten af språkets grammatik har emedlertid bort i korthet framställas, dels för att visa, att åtskilligt af hvad man gifvit namn af brister och felaktigheter i stafsättet, derifrån verkligen leder sitt ursprung; dels för att i förväg bereda ett stöd för de grunder, dem Akademien vid frågornas afgörande trott sig böra följa.
5:o Främmande ord och främmande stafsätt.
Ifrån äldsta tider hade svenska språket blifvit uppblandadt med främmande ord. Troligen har någon sammanblandning skett
