dem tyska hofmän och embetsmän. Från samma land hämtade vi lagar, seder och tidsfördrif, och det var äfven härifrån, som den i så många afseenden betydliga boktryckerikonsten inkom till Sverige. Under trettioåra kriget lärde segervinnaren, på samma sätt som tillförne ofta händt, mycket af den öfvervundna, hvilken hade hunnit längre i odling. Detta krig och de eröfrade landskapen införde en mängd Tyskar i riket, i dess högre och lägre embeten, i handeln och andra rörelser.
Verkningarne häraf på språket hafva varit flerfaldiga. De hafva visat sig i sjelfva uttalet, och ibland annat berättas, att som Tyskarne hade svårt att rätt uttrycka runan Thor, började de i K. Albrekts tid att öfverföra dess ljud till ett rent d eller t, hvilket sedan blef allmänt. En mängd tyska ord hafva tid efter annan blifvit språket påförda, hvaraf många ännu äro qvar, men andra blifvit aflagda. Från tyskan hafva vi fått de mycket allmänna hopläggningspartiklarne eller prefixerne an, be, bi, er, samt i några ord ge, um och un; derifrån äfven ordändelsen het. Tyskarne behöllo sin stafning, och härmades af många svenskar. Derom vittnar K. Christofers Lagbok, och äfven K. Gustaf 1:stes Bibel, i hvilken man med föresats infört flera af de tyska stafsätten. De
