språket, att han bland villkoren vid Konung Sigismunds afresa till Polen, införde, att svenskan i en framtid icke skulle uppblandas med polska ord och talesätt. Konung Gustaf Adolfs manliga skrifart är känd. Han öfverträffade deri de fleste af sina undersåtare. Denne Herre hade ämnat förordna, att undervisningen i vettenskaperna skulle ske på svenska. Under sin korta regeringstid hann K. Carl 10 ej mycket mer än att föra värjan; men flere föreskrifter till dess embetsmän och ministrar, visa att han med samma färdighet kunde föra pennan. Konung Carl 11 satte stort värde på språket och dess uppodling; och huru högt det af Konung Carl 12 älskades, är allmänt bekant. De regerandes efterdömen är redan mycket. Dervid stannade likväl icke desse Konungar. De skyddade alla dem, som med framgång idkade språket, eller vinnlade sig om dess tillväxt; och om rummet tillät, kunde flera deras författningar anföras, som hafva språket till föremål.
Talet ger språken deras första bildning. De som använda dem till vettenskaper, till skaldekonst och vältalighet, fullkomna dem, och äro deras rätte odlare och lagstiftare. Det skick språken genom bruket och goda författare hafva fått, är föremålet för ordböcker och grammatikor, hvilka mindre böra stifta reglor och lagar, än samla och
