göromål lära hafva hindrat fortsättningen, och kunna derföre tjena till ursäkt. I företalet, som äfven är särskilt tryckt, klagar han öfver det brokiga och vanstäldta utseende man gifvit språket.
Forskningarne i det gamla språket voro, jemte allt hvad som rörde antiqviteterna, tidens förnämsta yrke. I dessa ämnen var Professoren Olof Verelius en af de lärdaste. Hans Runographia tryckt 1675, och hans Index linguæ veteris Sueco-Scandicæ vel Gothicæ, utgifven efter dess död af Olof Rudbeck, lemna mycken upplysning om de svenska ordens första form och stafsätt. Emedlertid vanvårdades det hufvudsakliga af språkkunskapen, alla skrifter uppfylldes med latin, tyska och fransyska. Ännu ägde man hvarken någon grammatika eller egentligen svensk ordbok; inga säkra reglor för stafningen. Andreas Arvidi Stregnesensis hade företagit sig en del af grammatiken, och utgaf 1651 det Svenska Poeterij; och Gabriel Vallenius lät 1682 i Åbo trycka projekt till en svensk grammatika, som egenteligen synes hafva varit ämnadt till grund för några ynglingars undervisning, till hvilka denna bok är dedicerad. Arbetet är både i anseende till ortografien och det öfriga ofullständigt.
Det synes som hade svenska ortografiens öden varit fästade vid Bibelupplagorna. En
