och de tankar, hvari hon efter deras jemförande stannat. I förväg bör hon emedlertid förekomma tvenne beskyllningar. Det torde förebrås henne, att söka införa en nyhet genom den svenska skrifningen af främmande ord. Akademien har derföre visat, huru våra bästa språklärare derom tänkt, och får nu tillägga, att flere af de författare, som allmänheten i våra tider godkänt, icke allenast varit af samma mening, men äfven i sina skrifter gifvit efterdömen af hvad de trodde vara rätt. Ibland dessa författare, skall Akademien endast nämna den af henne och fäderneslandet saknade Kellgren. Dernäst torde invändas, att Akademien vikit ifrån den lag hon sig föreskrifvit, att icke ändra bruket. Men långt ifrån att den nyssnämda skrifningen gör någon ändring i det svenska stafsättet, befästes detta stafsätt härigenom och bringas till likhet och enkelhet. Frågan är icke att skrifva främmande ord på ett nytt sätt, så länge de för främmande böra anses, men att på svenskt sätt skrifva ord, som varit främmande, men blifvit svenska. Det är ock blott genom en sådan stafning de kunna i all skrifart få den rätt, som de genom talet redan erhållit, att i det svenska språket införlifvas, och denna deras rätt skulle Akademien icke hafva varit sorgfällig att bevaka, om den icke varit förenad med modersmålets behof af större vidd och
