ingen heligare eld än ärans, så har Gustaf genom eld renad ingått i Odödlighetens tempel.
Enligt Konungens afsigt skulle edert samfund, M. H., ej blott vara arbetande på Vitterhetens fält, utan äfven dömmande. Man har tadlat denna förening (ehuru i de flesta lärda Sällskap brukelig) såsom ett inbrott i Allmänhetens högre domsrätt, och såsom ledande till ett slags tvång i Vitterhetens fria rike. Tadlet synes hvila på lika trånga begrepp om rätt och om frihet i detta fall, som i så många andra. Liksom skulle något domslut, komme det äfven från den högst uppsatta myndighet, kunna jäfva en upplyst samtids och en rättvis efterverlds dom! Den som kan tänka sig möjligheten deraf, måste om begges rättigheter hysa alltför inskränkta föreställningar. — Liksom skulle ett tvång kunna utöfvas genom sådana medel, som exempel, lärdomar, gillande eller förkastande omdömen! — Finnes här ett tvång, så är det af en vida allvarsammare natur, så rörer det Nationens politiska friheter och kufvar yttrande rätten i allmänhet. Vitterhetens rike har sjelft ingen tvångsmagt. Den som här underkastar sig bojor, har att skylla sig sjelf och är egnad att bära dem. Kan således förbindelsen af Vittert Arbete och Vitter Domsrätt ej i sig sjelf klandras — och man kan blott anmärka att det förstnämnda alltid blir det hufvudsakliga, och att den sednare, sjelf underkastad en högre domsrätt, till sin verkan helt och hållet beror på sättet huru den utöfvas, och
